Välkommen till Den envisa Diabetikern.

Boken: Ensam är stark?

Jag vill berätta min historia om baksidan när man förnekar sin diabetes. Jag vill kunna belysa att vi finns men inte får finnas. Jag vill kunna sprida mitt budskap och förhoppningsvis kunna förbättra för personer i min situation att man kan förändra och man kan kräva hjälp.

 

Upprepade gånger har jag bett om hjälp under 35 år och inte fått den. Nu, dom senaste 3 åren har jag hjälpt mig själv en dag i taget. Jag har ännu en bra bit kvar. Felet ligger både hos mig själv och hos vården. Så nu har jag skrivit en bok om mina första 35 år med diabetes i förnekelse. Och jag har påbörjat bok nummer två om hur min livsresa börjar där jag faktiskt går från faktum till faktum och fattar att jag är sjuk för evigt.

 

Jag kommer starta upp Workgroups för likasinnade. Där vi inte tar upp den medicinska delen utan utgår enbart från jaget och pratar om hur man kan tänka och kanske även vända på livet. Vidare så hoppas jag på att kunna hålla föreläsningar om den ”svarta sidan” kring att leva med diabetes i förnekelse. Min historia är avskalad och sårbar. Jag blottlägger mig själv genom ironi och skuld, en massa humor och en massa ilska och sorg.

Vill du beställa boken?

Boken finns tillgänglig i två alternativ. Dels som .pdf fil så du kan läsa den i datorn, mobilen, pad eller läsplatta, och som bok. Om du beställer den i bokform får du även .pdf filen på köpet. 

 

Boken kostar 129 kr + 39 kr i frakt om du beställer den i bokform.
Köper du den endast som .pdf fil är priset det samma utan frakt och du får boken skickad till dig i mail.

 

Kontakta mig via kontaktsidan, skriv dina adressuppgifter och betala sen via bankkonto eller swish.

 

Du kan även beställa boken via BoD (Book on Demand) Här: Beställ bok hos BoD

 

Om du betalar till bankkonto, använd denna information:

Marginalen Bank. Clearing 9235 kontonummer 211 22 22

Om du vill använda Swish: 0761-99 09 06

Läs de 2 första kapitlen gratis.

1.Starten.

Året var 1965 när jag föddes in i en ganska bullrig familj med ett ton av kärlek till var och en som kom innanför våra dörrar. Förorten var Bollmora utanför Stockholm men jag växte inte upp där utan fick bara vara bebis innan flyttlasset gick till en ny förort, Skärholmen.

Mina föräldrar skulle bygga där som så många andra. Så där kan jag säga att jag minns mina första år innan grundskolan började.
I det läget så var det i våran familj. Mina föräldrar, min storebror, Mormor och Morfar samt Farmor. Min farfar lämnade oss alltför tidigt.

Jag minns min farfar hemma hos dom på Söder. Han rökte pipa och farmor cigaretter och dom bodde i en liten lägenhet 1 r.o.k. med badrum. Hela lägenheten var ett enda rökrum men jag satt alltid i farfars knä när han gjorde sina stentavlor och rökte pipa. Jag minns att man knappt vågade andas för att stenarna kunde komma fel då vart han sur och jag fick gå ner.

Min farmor levde efter överlevnadsprincipen ”4 groggar om dagen håller doktorn borta” och så var det ända tills hon gick bort.

Mina föräldrar var med i Frälsningsarmén. Vilket gjorde att det var jag och min bror också. Min Mormor och Morfar var religiösa och deltog ofta i Frälsningsarméns möten med allt var de innebar.

Ni kan tänka er kontrasten då familjen hade sammankomster. Farmor som ansåg att man kunde dricka och mormor och morfar som absolut Inte kunde ta en droppe.

Hur som haver så fick vi 2 syskon till. 2 killar så vi är alltså 4 syskon och 2 föräldrar som på den tiden bodde i Skärholmen.

Egentligen så har min uppväxt varit helt underbar. Med en stor och bullrig släkt samt en trygg värld. Oftast var vi i Enskede hos Mormor och Morfar eller så var dom hemma hos oss. Det fanns alltid folk hemma. Pappa hade ett sånt jobb med mycket social verksamhet och båda mina föräldrar var aktiva i föreningar och Frälsningsarmén. Vi behövde liksom aldrig sakna något. Vi hade utbytesstudenter och fosterbarn i princip hela tiden. Så min barndom var helt enkelt toppen om jag tittar i backspegeln.

 2.Vi drar till USA.

Jodå så var det. Här vilar inget direkt klister under skorna, Jag tror jag var 7 och min storebror 10. Pappa skulle till USA under en period och då följde jag, brorsan och mamma med. För tillfället hade vi inga fosterbarn hemma och våra mindre bröder hade inte kommit till världen ännu. Så vi lämnade Skärholmen och bodde i USA. Meningen var att mamma skulle plugga med mig och min bror, vilket inte gick så bra.

Vet ni HUR mycket det finns att göra i Amerika? Vi hade helt enkelt inte tid att plugga med mamma. Det var workshops och glassbarer på långa rader för att inte tala om swimmingpooler och TV. Vilket liv. Mormor och Morfar kom över sen bilade vi igenom USA innan hemfärd till Skärholmen och Sverige.

Jag var öron barn när jag var liten. Minst 1 öroninflammation per månad var det. Det hade gått så långt så jag hade inte ont längre när jag fick det då mina trumhinnor var så förstörda Ni kan ju då tänka er hur detta blev när jag mer eller mindre lekte Delfin i USA hela tiden och alltid var under vattnet. Jag hade kronisk öroninflammation naturligtvis.

Ibland brukar min mamma säga ”Hellre 17 söner än 1 Leena” Det kan nog ligga lite sanning i det. Problem och jävelskap var min melodi liksom.

Fast väldigt mycket har sin grogrund i ens uppväxt och trots att jag lyckades ganska konstant hamna i trubbel så fångades jag upp av min familj hela tiden. Så mycket kärlek hela tiden.

Nu tror ni säkert att jag var olidlig Men Nää det var jag inte. Jag var den som slog mig mest och fastnade och ja var mest sjuk och inte ville gå i skolan osv. När mina bröder gjorde något Då gjorde dom det stort på en gång Jag gjorde smått hela tiden istället.

Hos oss Började man så fort det hände något att ropa mitt namn först i alla lägen. Så var det bara. Så hela området där vi bodde i USA kunde mitt namn inom loppet av någon vecka.

Men kul hade vi och vilken imponerande värld för en liten 7 åring. Så mycket att ta in och ha med sig i bagaget in i framtidens liv.